Den 17 februari 1600 brändes Giordano Bruno på bål på torget Campo de' Fiori i Rom efter att ha dömts till döden av inkvisitionen. Den 17 februari 2000 har det gått exakt 400 år. 1994 uppmanade påven Johannes Paulus II uppmanat katolska kyrkan att "rena kyrkans minne" genom att våga ta itu med svåra kapitel i den egna historien och 12 mars skall påven själv be om förlåtelse för misstag och försyndelser som begåtts av kyrkans medlemmar genom historien. I denna anda av "rening av kyrkans minne" uppmärksammas 400-årsminnet av Giordano Brunos död med en livlig debatt och samvetsrannsakan i och utanför den katolska kyrkan.
Giordano Bruno föddes 1548. Han förde en kringflackande tillvaro under en stor del av sitt liv. Som ung var han dominikanmunk men flydde på grund av sina åsikter. Därefter verkade han i Schweiz, Frankrike, England, Tyskland och Böhmen. 1592 fängslades han och anklagades för kätteri men vägrade avsvära sig sina åsikter. 17 februari 1600 steg han upp på bålet på Campo de' Fiori. Giordano Bruno anslöt sig med hänförelse till uppfattningen att jorden inte är universums medlepunkt utan kretsar kring solen. Hans naturfilosofi präglas av rik fantasi och stark känsla i synen på Gud, naturen och själen. Han kan knappast sägas ha framställt någon enhetlig och konsekvent lära. Han menade att Gud verkar i allt och yttrar sig i allt som universums själ, yttersta drivkraft och formgivare. Också materien är gudomlig i sin strävan efter form och utveckling.
I Giordano Brunos hemtrakter i Neapeltrakten hålls ett historiskt-teologiskt symposium 17 och 18 februari. Bland de italienska deltagarna finns påvens husteolog pater Georges Cottier,som är sekreterare för Vatikanens internationella teologkommission, och teologen Bruno Forte, medlem av samma kommission. Och i Rom, staden där Giordano Bruno brändes på bål, hölls en debatt torsdag 3 februari, där Vatikanen företräddes av ordföranden för Vatikanens kulturråd kardinal Paul Poupard. ''Bålet på Campo de' Fiori var verkligen inget tecken på respekt för människan och tankefriheten", sade kardinal Poupard. "Kyrkans behandling av Giordano Bruno hör till de saker som kyrkan idag ångrar och för vilka hon ber Gud och människorna om förlåtelse." Men Poupard påpekade att kyrkan idag inte analyserar Brunos idéer. Det överlämnar kyrkan åt andra. "Bruno sade själv att han inte ägnade sig åt teologi. Hans forskning handlade om animism, kosmologi och filosofi. Därför kan man inte tala om att kyrkan skall upprätta hans lära."
I de italienska jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica skriver pater Giovanni Sale: "Vem var Giordano Bruno? En filosof eller en trollkarl? En obotfärdig kättare eller en religiös reformator? Eller var han en tänkare som trodde på den `nya vetenskapen', som följde Kopernikus och föregrep Galilei, eller helt enkelt en föråldrad tänkare, som förläst sig på magisk och hermetisk litteratur i renässansens anda? Också för en modern forskare är det svårt att svara med säkerhet", skriver pater Giovanni Sale, och tillfogar: "Hans skrifter visar att han lockades mer av ockulta vetenskaper än av filosofi eller naturvetenskap."
Att katolska kyrkan idag fördömer dödsdomen mot Giordano Bruno betyder inte någon upprättelse för hans idéer, förklarar dominikanpater Georges Cottier, påvens husteolog, för den italienska kyrkans dagstidning Avvenire (3 februari). "Jag skulle inte tala om upprättelse. Det är ett ord som syftar på en korrekt bedömning av en människas liv och tanke. Ordet upprättelse kan man använda t ex om Savonarola, som kanske rentav kommer att helgonförklaras. Bruno kan inte upprättas som katolsk tänkare av det enkla skälet att hans tanke aldrig var katolsk. Redan från början förnekade han tanken att Gud var treenig eller att människans själ var unik. Problemet är att en filosof dömdes till att brännas på bål. Idag vet vi att man inte får använda dödsstraffet mot en människa som offfentligt gör antikristna ställningstaganden." "I Fallet Bruno skall kyrkan be om förlåtelse för de medel som användes för att försvara sanningen. Kyrkan måste alltid försvara tron, men inte med hjälp av världslig makt."
Pater Cottier menar att kyrkans misstag i fallet Bruno inte bara var att bränna honom på bål. Han borde aldrig ha blivit dominikan. "Jag förstår inte hur kan kunde tas emot i dominikanorden. Redan som novis visade han att han hade stora svårigheter med den kristna tron," säger pater Cottier.
Giordano Bruno återupptäcktes på 1800-talet, då han blev en symbolgestalt i kampen mot religiös intolerans och för rätten att tänka fritt. Särskilt tog man fasta på den flera år långa processen mot Giordano Bruno och hans beslut att till slut offra sitt liv för sin övertygelse. Alla antiklerikaler både till höger och vänster lade därför beslag på Giordano Bruno-gestalten: radikala liberaler, anarkister och frimurare. Omedelbart efter att Rom blev det nya Italiens huvudstad och påven förlorade den världsliga makten över staden restes en staty av Giordano Bruno på det torg där han hade bränts på bål. Den svenske konsthistorikern Lars Berggren har skrivit en bok om 1800-talets debatt kring statyn, som invigdes 9 juni 1889, och kom fram till att den Giordano Bruno man hyllade på 1800-talet hade föga med 1500-talsmänniskan att göra. Hans staty blev till en politisk manifestation som tog fasta på att man hade bränt en kättare. Man valde att inte följa ett kompromissförslag som gick ut på att resa en Brunostaty vid universitetet, och så ta fasta snarare på hans roll i kulturhistorien. Men statyns invigning blev till en demonstration mot kyrkan och en del uppmanade rentav de församlade att ockupera och plundra Vatikanen.
Vatikanradions skandinaviska avdelning